otäckaste filmkaraktärerna

TTT - Tora tycker till
Topp tio otäckaste filmkaraktärerna

10. Clownen Pennywise i DET: Han visste hur han skulle sätta skräck i ett gäng tonåringar när vi hade våra filmkvällar. Jag tror dock tyvärr att han inte skulle framkalla samma rädsla hos mig idag med sitt: "We all floate down here..."
9. Gary Oldman karaktärer x2: Stansfield i Leon och Drexl Spivey i True Romance. Två lite liknande roller som mördare med total avsaknad av empati. Inte fina killar.






8.Otäcka jamande pojken i japanska Ju-on: The Grudge: En av de få filmer som jag knappt vågade titta på när vi först såg den. Det återupplivade den riktiga skräckkänslan hos mig sedan alla skräckfilmer i nedre tonåren.
7. Anton i No country for old men: Med iskallt uttryck, kroppsbyggnad som säger att han kan krossa mig mellan tummen och pekfingret, frisyren från helvetet och originell karaktär skrämde han mig ordentligt. Hans ovanliga vapen gjorde inte saken bättre. Honom vill jag inte möta i en mörk gränd.
6. Ray Pye i The Lost: Troligtvis väldigt verklig avbildning av en mycket sjuk person. Stundtals charmig, oberäknelig och iskall mördare som leker med sin omgivning.
5. Psykopaten Paul i Funny games: Nu pratar jag om den tyska originalversionen, den amerikanska har jag inte sett än. Men jag antar att Michael Pitt som spelar i den amerikanska remaken klarar av att göra en riktigt otäck roll han också. Självklart är hans vän och kompanjon också riktigt otäck, men Paul (bilden) är den drivande och helt klart obehagligaste.
4. Kaninen General Woundwort i Den långa flykten (Watership Down): Ond kanin som härskar över ett kaninsamhälle. Han sätter fortfarande skräck i mig upptäckte jag när jag och Lisa såg filmen igen för ett tag sedan. Inte en film för barn enligt mig. Mycket bra, mycket sorglig och mycket hemsk film.
3. Sadako i Ringu (The Ring): ”Näää…Nej... NEJ! Man får inte klättra ur TV:n!!” har jag strängt försökt säga till den lilla damen många gånger, men hon har inte lyssnat. Fy!
2. Bob i Twin Peaks: Detta valet behöver nog ingen kommentar. Han är bara så obehaglig.
1. Zelda i Jurtjyrkogården: Den här kära damen (som spelas av en man) får översta placeringen. Ryser fortfarande så fort jag tänker på henne.Det skulle kunna ha att göra med åldern när vi kollade på filmen, men det är minnet som räknas... Varenda scen med henne var en plåga, det gick över gränsen till den annars lite trivsamma skräckkänslan man ville åt.
(Nära en plats på listan: Bobby Peru i Wild at heart, Bobby Kent i Bully, någon i den trevliga familjen i motorsågsmassakern, kvinnan i badkaret i The Shining, Jim Cunningham i Donnie Darko, Mystery Man i Lost Highway mfl...)





Har jag glömt någon riktigt obehaglig som någon annan vill nominera till en elfte plats? Kommentera på om ni känner för det :)

The Stand

Idag såg vi klart Pestens tid (the Stand). Det är jag och Joppe som gett oss på att kolla igenom serien igen, fast idag var Staffan också med. Vi hade alla sett serien innan, detta blev nog den tredje gången för mig. Det är konstigt att jag gillar den så mycket. Det är en lågbudget-miniserie med sjukt mycket kristna moralkakor. Låter inte som en höjdare för mig... Men det är någon med känslan i filmen, precis som med många andra filmen från Stephen King, som gör att jag gillar det så mycket. Det är så enkelt och lättittat, men utan att få mig att tappa intresse. När det gäller det kristna i filmen, gud mot djävulen, det goda mot det onda, får man bara sortera bort det man inte vill ta till sig. Det är ju inte så att religioner har ensamrätt till gott och ont, rätt och fel. Vi kan ju alla applicera det på egna saker, religiösa eller ej. De flesta fantasyböcker och filmer handlar ju om gott mot ont, bara under andra namn. Dessutom är jag ju svag för alla katastroffilmer av typen "sista-människorna-på-jorden" som även många zomiefilmer kan räknas som. Så det är mycket det jag gillar med Pestens tid. Det är något tilltalande med filmer om hur man ska försöka skapa ordning igen efter totalt kaos, få en struktur när allt rasat, börja från början. Det är något för mina sorterande anlag som jag ärvt av mamma, som tycker att det är tillfredsställande att sortera en kortlek eller mahjongbrickor, som tycker om att organisera och skapa struktur. Inte för att det finns något tilltalande med att nästan hela jordens befolkning skulle gå under eller för att jag skulle kunna gå vidare om jag var en överlevare. Jag skulle vara den första att gå under av sorg, jag tror jag är för svag för något annat. Men det blir bra film av det...