Idag såg vi klart Pestens tid (the Stand). Det är jag och Joppe som gett oss på att kolla igenom serien igen, fast idag var Staffan också med. Vi hade alla sett serien innan, detta blev nog den tredje gången för mig. Det är konstigt att jag gillar den så mycket. Det är en lågbudget-miniserie med sjukt mycket kristna moralkakor. Låter inte som en höjdare för mig... Men det är någon med känslan i filmen, precis som med många andra filmen från Stephen King, som gör att jag gillar det så mycket. Det är så enkelt och lättittat, men utan att få mig att tappa intresse. När det gäller det kristna i filmen, gud mot djävulen, det goda mot det onda, får man bara sortera bort det man inte vill ta till sig. Det är ju inte så att religioner har ensamrätt till gott och ont, rätt och fel. Vi kan ju alla applicera det på egna saker, religiösa eller ej. De flesta fantasyböcker och filmer handlar ju om gott mot ont, bara under andra namn. Dessutom är jag ju svag för alla katastroffilmer av typen "sista-människorna-på-jorden" som även många zomiefilmer kan räknas som. Så det är mycket det jag gillar med Pestens tid. Det är något tilltalande med filmer om hur man ska försöka skapa ordning igen efter totalt kaos, få en struktur när allt rasat, börja från början. Det är något för mina sorterande anlag som jag ärvt av mamma, som tycker att det är tillfredsställande att sortera en kortlek eller mahjongbrickor, som tycker om att organisera och skapa struktur. Inte för att det finns något tilltalande med att nästan hela jordens befolkning skulle gå under eller för att jag skulle kunna gå vidare om jag var en överlevare. Jag skulle vara den första att gå under av sorg, jag tror jag är för svag för något annat. Men det blir bra film av det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar